M som i . . . .

Idag är det ofattbara 9 månader sen pappa somnade in. Går nog inte en dag utan att jag tänker på honom. Saknaden är på ett annat plan nu än tidigare. Kan tänka på honom och prata om honom utan att bryta ihop totalt. Ibland kommer det en tår, ibland bryter man ihop vilket man får. Förstår verkligen inte vart alla dagar utan honom tagit vägen. Ena stunden så känns det som han fattats mej jätte länge, har ju hur mycket som helst att berätta för han, han har ju missat massa saker. Och andra stunden så känns det som det var bara nån dag sen han försvann från oss.

Är så oerhört glad och tacksam för alla stunder vi haft ihop. Umgicks ju varje dag, åt frukost ihop i ca 10 år trots att vi inte bodde ihop (givetvis ät vi frukost ihop när jag bodde hemma oxså), käkade lunch ihop....
Är så glad för att jag verkligen kunde ställa upp för honom och mamma under hösten när han blev sjukare. Är så glad för att jag fick vara hos han.

Är ledsen för att Moa aldrig fick träffa honom och för Mio som förmodligen inte kommer ha så många minnen kvar när han blir äldre. Men vi får väl se till att han har det, vi pratar ju ofta om honom här hemma, om hans ideér, hans saker och hans tokigheter.

Det är en stor man med ett ännu större hjärta som fattas oss oerhört.



Mio och "Offa"