M som i . . . .

Är det imorgon som jag verkligen ska ta tag i det igen på allvar??

Har en hel del bollar i luften vilket gör att bloggandet inte prioriteras, men ganska skönt att få skriva av sig emellanåt. Försöker förändra mitt träningsbeteende och får väl lov att säga att jag ökat med 100% denna hösten. Från att "bara" gå till att börja med Zumba. En helt otroligt rolig träningsform måste jag säga och rekomenderar alla att testa som funderat på det. Första gången trodde jag att jag skulle dö! Helt slut, kollade klockan och fattade inte hur sakta den kunde gå.... Men köpte mej ett 10 kort och efter ett par gånger och nu är det slut och måste köpa ett nytt. Köper jag inget nytt så VET jag att jag INTE kommer att gå dit någon mer gång.

Har planerat med goa Lotta att gå på tisdag denna veckan men så fick jag reda på att Caroline S. som är zumbaledare som inte bor kvar i stan utan bara kommer någon gång, hon skulle leda ett pass i Säffle i morgon och fick gäran åka med henne om jag ville. Så nu snurrar det i min hjärna.

Zumba söndag, måndag, tisdag och troligen söndag igen. Kna det va så att det är nu det vänder? Är det nu som jag kommer tillbaks till de gamla banorna. Skulle inte göra ont om jag tappade några kg till innan jul, det som troligen kommer göra ont är min träningsverk men det är det helt klart värt.

Tror att jag bestämt mej...

Imorgon blir det tillbaks till det gamla, hårdare tag med GI igen (hur det nu ska gå med både kladdkaka och tårta i kylskåpet) och mer träning.

En annan sak som har påverkat mitt beslut är att jag idag kom i mina gamla jeans utan problem. De satt inte hårt i midjan, de satt LÖST. Hängde i rumpan och va lösa om låren. DET va inte igår vill jag lova. Jag har kommit i dem ett tag men de har inte varit bekväma. Kan väl inte säga att de va så super bekväma idag heller eftersom de hela tiden åkte ner i midjan men hellre det än att man inte kan knäppa dem.

En annan sak är att när jajg senast jobbade på Coop här i stan så va det två som inte kände igen mej pga tappade kg, det känns kul. Inte att inte bli igenkänd men att nån ser att det händer något.

Så håll utkik, ska försöka bättra mej igen med mina uppdateringar. I allafall ett inlägg per vecka borde man ju få till, eller??? Ja, ja den som lever får se.

Nu måste jag nog släcka och ladda batterierna om min kropp ska orka med denna chock veckan som förhoppingsvis blir av.

Kram Majsan

Och vad säger man .... En sak inser jag väldigt fort och det är att jag är så oerhört glad för mina barn och TACKSAM. Det finns så mycket som kan hända dem och har själv varit med om ett par saker under barnens liv då det verkligen känts som vi kommer att mista någon av dem. Mio är väl den som varit närmst att tas i från oss. Juldagen 2009 satte han päron i halsen samtidigt som han fick feberkramper. Slutade andas, blev alldeles genomskinlig i huden, blå om läpparna ....

Usch, bara tanken få det tillfället får mej att gråta, får en stor klump i magen och alla känslorna och bilderna från den dagen spelas upp i huvudet.

Att vara mamma/förälder är inte alltid en dans på rosor och för föräldrar till barn med svåra sjukdomar som EB kan jag inte ens tänka mej hur de känner varje dag.

Jag har ingen större makt än någon annan men gör allt som finns i min makt för att hjälpa inte bara denna lille grabb och hans familj utan också alla andra som kan få hjälp av att jag sprider ordet!

Så snälla ni gå in på Hannas blandning och läs och sprid vidare. Många bäckas små blir till slut en stor å!!

Nu ska jag krama på mina 4 älsklingar och njuta av nuet!

Kram Majsan

... nöjd mamma!

Har haft en helt suverän dag tillsammans med barnen.

Först 2½ timmes promenad i skogen, svampplockning och mossplockning.

Hem och fika lite samt samla krafter inför Mios premiär tur till ishallen. Gissa om han va spänd!!! Har tjatat från i morse om NÄR ska vi dit? HUR lång tid är det kvar? NU kan vi väl gå......

Eftersom jag själv inte åker skridskor så förbarmade både Mattheus och Mathilda sig över honom. Först blev han lite spak och rädd när de var några större killar som hade klubbor och sköt rejält hårt mot sargen, men när han väl kom ut på isen så åkte han utan några som helst problem. Som om han aldrig gjort annat. Och detta trots att han hade32:or på fötterna fast han i vanliga fall har 27:or. Helt ofattbart för mej men som mamma blir man väldigt glad, nöjd och stolt!

Undrar vad det ska bli av honom när han nu redan som 4 åring åker skridskor, inlines, cyklar och har ett superbra bollsinne.

Mattheus och Mathilda ska ha en stor eloge idag för allt de gör. Det är ju mycket tack vare deras hjälp som vi kan göra massa saker.

Imorgon blir det badhuset och vem vet, kanske hamnar vi i ishallen på eftermiddagen imorgon också.

Goaste bilden på goaste Mio!

Kram Majsan