Bollplank
Jaha, då sitter man här och har skapat en egen blogg. Tanken har funnit ett bra tag men det är först nu som jag känner att det måste hända något. Största anledningen är sorgligt nog att bollplanket i mitt liv inte längre finns. Pappa. Låter säkert konstigt i mångas öron men han va min frukostkompis, lunchvän, taxichaufför, telefonkompis, rådgivare, bollplank o.s.v. Vi hade en speciell relation och saknaden är ofantlig. Därför hoppas jag på att kunna ventilera min tankar och funderingar här på bloggen. Mitt lilla andrum, min ventil, mitt bollplank, min lilla plats i etern.
Don't allow your mind tell your heart what to do. The mind gives up easily
(Paulo Coelho)
hej.jag kikade in
och faktiskt så förstår jag "precis" vad du menar. min farsa var precis samma. han var ju här mer än pierre liksom.
jag använder bloggen också som både bollplank, få ur mig frustration. bli arg på ja allt möjligt. och är det illa och man mår skit och är arg ledsen mm. så kan det i bland räcka att gå in på bloggen och skriva av sig. så kanske Pirren slipper skiten rakt i ansiktet dessutom när han kommer hem. då är det redan "ur kroppen"
lycka till med bloggandet
kram!
Skönt att det finns fler som vet hur det känns. Sista halvåret träffade jag honom från 8.30-19.30 varje dag, inte lika länge på helgerna men på vardagarna. Det är mycket mer än vad jag ser Peter, så jag känner att jag måste ha något annat att konsentrera mej på. Kram
ja precis det blir en himla skillnad. var samma med Måns. andra barn har inte morfar här dygnet runt(inte ALLTID jag tyckte det var KUL men till 88% i alla fall:)han umgicks ju med sin morfar nästan dygnet runt från det han föddes.
och alla blev fundersamma varför han -fortfarande- är jätteledsen.
men ja. han träffade ju honom mer än pappa liksom.och dessutom var det ju på den nivån att morfar tyckte Måns var bäst i världen typ.
det blir stort.
sen bodde ju farsan här dom sista veckorna innan han gick bort.
han skulle ha blivit inlagd på näl annars.
det ville varken han eller jag. så han bodde på nedervåningen i 4 veckor och hemtjänsten var här och hjälpte honom.
var bara de sista 3 dagarna som han var i säffle men då var han i "smärtkoma" (han hade hjärntumör. som han antagligen hade haft i flera år. men gick superfort på slutet. han blev inte dålig förrän 2 månader innan han gick bort. sen hände allt på en gång. men han hade "tur" ..hade bara ont de sista tre dagarna.)och visste knappt om det själv. så måns var ju så väldigt mkt med i ALLT.
inte när morfar var som sämst men innan. och han visste ju att det skulle snart gå åt h-vete...
så det var tufft. men också bra på ett sätt. han fick den där sista tiden med morfar. jag med liksom.
men tufft är det... och tomt. och jag var inte klar. har massor jag vile prata om, fråga, och göra..
jag väntar mig fortfarande att jag ska höra hans bil parkera utanför. men det kommer liksom aldrig nån..
skickar en massa kramar!!
Man väntar på bilen, hostningen, telefonsamtalet... i pappas fall gick det så fruktansvärt fort, men känslan av att han skulle dö så snart fanns inte när vi besökte honom dagen innan. Han skojade med oss å va som han brukade, men han fick hjälp med andningen. Å det va jobbigt att se. Han sa till oss att det skulle ta ett par dagar innan han blev bättre, men han hann inte, hjärtat orkade inte. Tomt är det och ensam känner jag mej.
Kramar till dej oxså, antar att detta väcker en hel del minnen och känslor. :love:
ja vi hade ju en aning i alla fall.. även om det bara var jag som trodde att det skulle gå såpass fort. men ja. jag kände ju honom bäst.blir ju jättehemskt när det bara slår till. men kanske lättast för hans skull.ja man blir ensam.farsan gick bort på julafotn 2007. och det har blivit lättare att leva med. men är fortfarande super konstigt. jul och sånt blir svårt. dessutom ÄLSKADE farsan jul. men måns har svårast av det fortfarande . är många kvällar han bryter samman
jo visst väcker det en massa känslor. men det är så bra att prata om det också.
en massa kramar till dig gumman.
Förstår Måns, har ju varit med om en del förluster av nära anhöriga tidigare och det tar väl egentligen aldrig slut men det blir "lättare" med tiden. Mattheus har inte gråtit en tår trots att de va så nära varandra. Mathilda och Mio har varit ledsna och gråtit. Men det är skönt och viktigt att man får prata om det. KRAMAR tebax!
Har precis läst en blogg om en mammas kamp över hennes cancer Har länkat hennes blogg på min sida.... mina tårar bara rann.. sen hittade jag din blogg ÄNTLIGEN.. och tänkte att de skulle bli väldigt kul att läsa.. MEN börja ju gråta här med....:(
Drig og...:)
Kram på dig gumman.
