M som i . . . .

Tårarna forsar, hela kroppen skakar, hjärtat bultar och jag kippar efter andan....
Sitter i sängen och myser med Mathilda och Mio. Alla tre va så där otroligt sötsugna som ni vet att man kan bli. Hittade en plåtask med hårda citrongodisar från nån helg sen. Tog varsin godis och satt är lyckliga över vad vi hittat. 15 sek senare bryts lyckan ut mot olycka då Mathilda plötsligt ropar (trots att hon sitter precis bredvid mej) och börjar flaxa med armarna: MIO, MIO ....
Han har satt i halsen.
Rycker honom till mej, får ingen luft...
Gör allt man inte ska göra troligen, för man handlar ju inte särskilt logiskt i sånna här situationer tyvärr.
Ner med fingrar i halsen på honom... ingen luft
PANIK!!!
Mathilda stor gråter å jag är på väg till ett psykbryt...
Då kommer den upp igen..
Sätter mej med honom i knät, han gråter lite, jag ber honom spotta ut den: Jag kan inte säger han...då åker den sakta ner igen, men det går bra.
Sitter med honom gränsle i famnen...
Jag skakar, gråter å kippar efter andan...
Han gråter och huttrar.
Mathilda gråter...

Sätter oss i sängen igen och han somnar ganska fort. Nu sover han och Mathilda gott bredvid mej.
Usch va ont tanken gör av att förlora någon av dem!!!
Trots sin lilla ålder, 4 år, så har han hunnit skrämma oss rejält flera gånger. Värst är ju juldagen 2009 då han fick feberkramper och satt i halsen samtidigt. Borta i 40 min, livlös, genomskinlig i huden, blå om läpparna.... Alla de känslorna och bilderna spelas upp igen när man går igenom en sån här grej.

Älskar dej till månen och tillbaks igen ♥